Trotsandet

Många gånger tycker jag att jag är tålmodig, pedagogisk, förutseende och en massa andra positiva saker i mitt föräldraskap. Men mitt i den här galna trotsperioden så blir det ett antal härdsmältor, sanslöst att man kan bli så enormt provocerad av en tvååring (och en som snart blir sex år)! Jag tycker inte om att skrika åt barnen men gör det ändå, jag blir den eldsprutande arga mamman... Men jag tror jag måste för när de inte lyssnar över huvud taget så måste man ryta i ordentligt, annars blir det snöbollseffekten.

Det som också händer ganska ofta för närvarande är att Natalie får gå in på sitt rum när hon skriker och är oregerlig. Jag är på största allvar oroad över att få tinnitus, trumhinnorna bara fladdrar i mina öron när hon skriker och hon vill absolut inte ge sig. Det är inga korta snälla skrik utan det kan pågå nästan hur länge som helst om hon inte får som hon vill. Man får stålsätta sig när denna lilla "ljuva" varelse plötsligt gråt-skriker ett snabbt förlåt när hon inser att hon kommer hamna på rummet. Hon säger det snabbt som attans för att slippa hamna där men hon slutar inte skrika för det. Då tycker jag synd om henne men ändå måste jag visa att jag menar allvar, hot funkar inte om de aldrig verkställs.

Hugo är mer busig än arg, han har svårt att få stopp på sig själv när han kommer igång med nåt busigt. Han brukar dock snabbt inse att nu får man ge sig när jag eller Darko blir arga på honom, för annars blir det konsekvenser.

Det är en utmaning att vara förälder och man lär sig massor om sig själv... :)

Från veckan i Tandådalen: Kaninen Molly från förskolan åker med Darko och Hugo i backarna. Molly har med sig en kamera och ett anteckningsbok när hon följer med förskolebarnen på aktiviteter eller semestrar. Vi har skrivit och berättat om vad vi gjort under veckan, personalen skriver ut foton och klistrar in i boken, sen blir det "redovisning" i grupp. Barnen älskar detta! Visst var det fiffigt?