Söndagsbad och jobbig olycka

I går när jag loggade in på facebook så svämmade flödet över av nyheten att en flicka i USA med Recessiv Dystrofisk EB hade gått bort. RIP. Det tar alltid tag i mig lite extra när det är barn med samma typ av EB som Natalie som går bort. Jag tror hon blev 15 år. Det är så grymt. Då borde man ha hela livet framför sig!

Det gick åt en hel del spray idag för att få bort förbanden från armbågarna. Vi testar Mepilex Transfer med silver  och den är ganska långt ifrån vanlig Transfer om du frågar mig. Den är inte lika supertunn, den är lite mer "gummigaktig" i konsistensen om jag nu får beskriva den så, och det kändes som att den sög fast rätt så bra. Det i kombination med att hennes sår kladdade rejält gjorde att de var svåra att få bort. Jag har satt dit sådana igen för att se om de lossar lättare nästa gång när det förhoppningsvis är mindre kladd. Hon var inte helt nöjd med att jag satte på likadana igen, hon har stenkoll på allt jag gör. "När jag blir stor då kommer jag ta hand om såren själv" säger hon med eftertryck i rösten. Tuff tjej som vill klara sig själv. :)

På eftermiddagen var det dax för cykeltur. Hon har alltid mössa på sig som skydd. Förra sommaren testade jag en gång utan men det gör jag inte om, hon fick flera småblåsor på öronen och mössa är mycket enklare än att klä in dem med förband.

Remmarna sitter precis över öronen så det var inte konstigt att det blev blåsor. Ibland måste jag bara testa för att se om jag är en överbeskyddande tok som försöker tänka på allt. I 9 fall av 10 så får jag kvitto på att jag tänker rätt när jag förebygger till 1000. Till remmen under hakan har jag klippt en bit smal tubgas och trätt på, det fungerar bra.

Det är inte första säsongen hon cyklar och hon älskar det, tjatar om att hon vill ut och cykla var och varannan dag. Vi vill inte att hon cyklar för länge åt gången i rädsla över att det ska bildas blåsor i rumpan, hittills har det gått bra. Vi springer bredvid henne för att vara beredda om något händer, det är så ojämnt här utanför med en liten grusvägsstump, en kant ner och sedan asfalt med lutning. Ingen ideal plats för henne att cykla på precis men det fungerar om man är med och tjatar att hon ska ta det lugnt. Egentligen är det alldeles perfekt för alla barn att cykla omkring här men jag ser världen med andra ögon än andra. Åh vad jag önskar att jag bara kunde säga "ja visst, stick du ut och cykla här utanför men se dig för ifall det kommer en bil" och sen kunde jag fortsätta med mitt och veta att hon sysselsätter sig själv.  

I går tog vi med cykeln upp till en plattare yta utanför en dagiskompis till Natalie. Hon, dagiskompisen och Hugo cyklade fram och tillbaka på den platta gatan och det gick bra. Jag sa nog till 20 gånger att hon bara skulle cykla på den platta delen, ute på gatan. INTE in framför några hus där bilarna parkerar. Jo det fungerade ganska bra så jag släppte henne mer och mer. Då viker hon in på en snedlutande parkering 10 meter bort och jag springer som Usain Bolt för att fånga upp henne innan hon ramlar. Piu, det gick bra. 

Fem minuter senare viker hon åter av på ett ännu dummare ställe, upp för en snedvinklad gatsten på sniskan så hela cykeln börjar luta. Jag springer återigen som en 100-meterslöpare för att hinna dit men det var för långt bort. Hon föll. Fan! Hon skrek som en galning och det tog en bra stund innan jag fick henne att lugna sig. Vart gör det ont, var har du slagit dig, handen? Armen? Ryggen? Paniken sitter som en knytnäve i magtrakten "Jag har inte slagit mig, det gick bra" piper hon fram. Hur är det möjligt?! Hon föll väldigt långsamt, cykeln liksom balanserade sig över på fel håll och la omkull sig, hon tog emot sig med en hand hand, och sen armbåge och sen rullade hon över på rygg. Kanske föll hon så himla bra, som en stuntkvinna, kanske var det någon skyddsängel som fångade henne - jag vet inte. Änglavakt kallar jag det i alla fall. Jag har tittat över henne ett par gånger och hittar inte något alls, sanslöst vilken tur.

På kvällen sa jag det där med skyddsängel till barnen och Hugo hakade snabbt på: "Ja mamma! Tänk om det finns änglar! Som vi inte ser, som hjälper oss!" och jag sa att det vet vi ju inte men ibland kan man tro att det är någon osynlig ängel som hjälper en så man inte skadar sig...