Måns Zelmerlöw Liseberg

Förra helgen spelade Måns Zelmerlöw på Liseberg och jag bestämde mig för att nu får det bli konsertdebut för Natalie, om det går att lösa på ett bra sätt. Vi kan ju inte riktigt ge oss in i galen trängsel med henne utan en vettig plan så jag började kolla upp hur det fungerar dagen innan. Jag ringde Lisebergs gästservice, och först av allt måste jag berätta att varje gång vi haft kontakt med Liseberg av olika skäl så måste jag hylla dem - de är fantastiska! Service på hög nivå och de gör allt för att alla ska trivas och kunna njuta av parken, oavsett vilka hinder man har.

Jag frågade om tider för insläpp på området, regler kring handikapprampen och berättade att dottern är endast 6år gammal. Jag förklarade att det inte känns rimligt att sätta ett så litet barn på handikapprampen 2-3 timmar i förväg och kräva att hon ska sitta där och vänta tills konsterten börjar. Vi kom överens om att jag skulle prata med vaktchefen och föreslå att så fort de öppnar området så ställer jag rullstolen på rampen för att få vår plats och sedan tar vi Natalie i famnen och går till närmsta restaurang. Det var ok bara jag pratar med ansvarig på plats när vi kommer dit. 

Sagt och gjort, vi bokade bord på stjärnornas krog som ligger nära handikapprampen på den vänstra sidan när man tittar mot scenen. När vi kom dit i god tid gick jag fram och pratade med en av vakterna som hämtade sin gruppchef. Alla var ok med lösningen och när tiden var inne för insläpp lämnade jag bordet vid restaurangen och körde in rullstolen.

Vi hade fått bord inomhus när vi bokade, vi bokade ju rätt sent dagen innan, men i sista stund hade de ett bord över utomhus och det fick vi, mysigt!

Där i bakgrunden soundcheckar Måns och gänget när vi väntar på att maten ska komma in.

Solen sken även om det var lite kallt i luften, vi tog en glass efter maten. Glada barn!

När det var ungefär 1h kvar gick vi till vår plats för att inte hamna i jätteträngsel senare men också för att inte orsaka något tjafs någonstans. Även om jag tycker vi har alla skäl i världen att göra saker på vårt eget sätt så vill jag undvika att hamna i diskussion med någon stolle. Bäst att visa att vi också är ute i god tid och väntar som alla andra. Det finns faktiskt folk som på fullaste allvar tycker att rullstolsburna har alldeles för många fördelar på nöjesparker. Fullt friska människor som inte kan förstå varför någon i rullstol ska få gå in bakvägen och "slippa" den långa kön till attraktionen. De kan inte förstå att de själva har det så himla bra som är fullt friska utan jämför sig med dessa personer som kämpar så hårt i motvind och uppförsbacke varje dag. 

Darko och Hugo sitter ner en stund i väntan på att det ska börja, precis nedanför där vi stod så det kändes som att vi stod där tillsammans även om vi hade ett staket mellan oss. Det går inte att ta med hela familjen upp på handikappsrampen utan endast en assistent/förälder kan stå tillsammans med den i rullstol. Jag valde en hörnplats på rampen för att lätt kunna stå bredvid henne på ena sidan utan att behöva ha min rumpa upp i ansiktet på nästa rullstolsburna person bredvid. Det visade sig senare vara perfekt för Natalie ville gärna stå upp och gunga lite till låtarna då och då och jag kunde lätt hålla henne i handen eller armen när hon stod där.

Hon var orolig över att volymen skulle vara läskigt hög och när hon hörde att vi glömt barnhörlurarna hemma brast hon ut i gråt. Gästservice bjöd oss på öronproppar men vi letade vidare och hittade dessa ordentliga hörselkåpor i en butik med massa prylar. Perfekt! Efter halva konserten åkte de dock av när hon insåg att hon klarade sig utan dem.

Det fina vädret höll inte i sig, redan under låt två droppade regnet på oss. Jag kollade nervöst en väderapp, jag och Darko hade glömt våra jackor hemma... Det skulle ju vara uppehåll?! Som tur var blev det inte mycket av regnet så vi klarade oss bra i våra fleecetröjor.

Natalies och min utsikt från rampen. Man ser en figur långt där borta som rör sig men mest ser man en massa människor. När man får någon lång framför sig och när föräldrar sätter upp sina barn på axlarna så ser man absolut ingenting...

Tur då att det finns storbildsskärm för där såg man även vem det var som stod där framme på scenen och sjöng! ;)

Förutom att hon stod och gung-dansade så viftade och vinkade hon och här gjorde hon ett hjärta. Lycklig tjej!

Allt var dock inte rosenskimrande, tyvärr. För första gången någonsin så blev Natalie riktigt förbannad på att folk stirrar. Hon har kommenterat det förut, sagt till mig att hon inte gillar när barn stirrar på henne. Jag har försökt förklara att de inte menar något illa egentligen utan att de tittar för att försöka förstå. De vet inte varför hon har vantar och stora bandage så de tittar och tänker "undrar vad hon råkat ut för?". Hon köper väl den förklaringen något så när men hon gillar inte stirrande barn vilket är förståeligt. Två flickor fanns i publiken framför, de var lite äldre än henne, systrar i olika åldrar. De var där med en pappa som inte alls noterade att hans döttrar inte bara tittade på Måns utan även passade på att tok-stirra på handikappade och då framför allt Natalie. För första gången så gjorde Natalie sin ilsknaste min och hytte rejält med fingret åt en av tjejerna för att visa henne att det inte är ok att stirra. Hon stirrade dock vidare tills jag stirrade på henne, då vände hon sig bort. 

Det är svårt att välja väg i de här lägena. Å ena sidan behöver man säga till vissa människor att deras beteende inte är ok. Å andra sidan kan man inte lägga för mycket energi på det heller för det är faktiskt jobbigt att ta dessa diskussioner, det förstör stämningen för oss och i värsta fall råkar man på en riktig jubelidiot som inte visar någon som helst förståelse för att de gjort något dumt utan i stället förstör ens egna upplevelse ännu mera. Ibland är det enklare att titta åt ett annat håll och inte bry sig. Hoppas på att Natalie inte tänker på det just den gången, låta bli att uppmärksamma henne på problemet. Svår balansgång det där.

Ett annat moln på himlen var Nattas knäsår. De gör väldigt ont i perioder och hon hade en dålig dag denna dag. Hon reste sig gång på gång och dansade och jag bad henne gång på gång att sätta sig ner igen, att spara sig så hon orkade hela konserten. När så äntligen Heroes kom som sista låt så pallade hon inte mer utan satt med sur min i sin rullstol. Hon såg verkligen jättesur ut. Jag lutade mig fram och sa "Nu kom ju äntligen Heroes, som du har väntat, ska du inte stå upp och dansa nu? Jag håller dig i handen! Varför ser du så sur ut?" Då brast det fullständigt för henne och hon störtgrät. Jag visste inte att hon hade ont, hon hade inte sagt något om det förut utan bara dansat på med lycklig min. Det var väldigt synd att hon inte riktigt orkade, jag tror det främst berodde på att hon var övertrött. Hon brukar lägga sig mellan halv åtta och åtta på kvällarna och nu var klockan nästan nio. Det i kombination med anspänningen att vara där plus smärtan i såren blev för mycket. 

Nu i efterhand berättar hon bara om allt det positiva, att hon varit på en riktig konsert och att hon sett den "riktiga" Måns Zelmerlöw, så jag tror det negativa har bleknat bort som tur är. Synd att hennes mamma är som en elefant och minns all skit. Nåja, jag minns faktiskt att hon var lycklig hela den dagen och att hon älskade att vara där också. Jag får försöka stryka det där andra jag med för det var en toppenkväll!