AirHop

Sedan AirHop dök upp ganska nära oss har Natalie frågat om och om igen om hon kan få gå dit. Kompisar pratar om det och även Hugo har varit där på kalas. Jag hade aldrig varit inne i byggnaden så jag visste inte alls hur det såg ut eller hur personalen har koll på barnen osv. Det är inte för inte som jag skjutit på att gå dit, det känns som ett stort riskmoment att hoppa bland andra barn på ett sådant ställe. Natalie har dock träget tjatat vidare och jag har funderat på hur det ska gå till rent praktiskt. Behöver jag vara med på mattorna och hoppa bredvid, ska vi gå själva eller ska jag kanske ta med Hugo som får agera studs-vakt, borde jag kanske helt enkelt säga nej - det är för farligt?

Natalie har dansat en gång i veckan i flera år, nu går hon på 50-minuterspass som innehåller styrkeövningar och dans och kommer ut svettig och utmattad efteråt. Hon har haft studsmatta på gräsmattan här hemma i flera säsonger och hon är en väldigt fysisk person. Om det är någon med svår EB som ska palla AirHop så är det hon! Så när hon frågade återigen förra helgen när vi planerade vår tjejhelg (Darko är på träningsläger och Hugo sover över hos en kompis) så bestämde jag mig för att säga ja. Det var dax! 

Hon blev så himla glad och har laddat mentalt hela veckan. När det blev klart att bästisen också ville följa med och hoppa så trodde jag att hon skulle spricka av lycka! Jag chansade på att bara boka in tjejerna och inte mig själv. Det står i regler och info från AirHop att det är förbjudet att springa på mattorna och det är förbjudet att hoppa mer än en person på varje matta så det kändes ändå ok att gå dit med Natalie och "släppa henne" där inne, så jag stod bredvid och tittade på.

Hur vig kan man vara? Hur galen kan man vara?? Här drygt en meter upp i luften. (Sned väggstudsmatta i bakgrunden men hon hoppar på en vanlig platt)

Och som hon hoppade!! Hon hade så vansinnigt kul så hon kände inte ens hur trött hon blev. Hon stannade några få sekunder ibland och sen hoppade hon igen. Efter 35 minuter stoppade jag dem och sa att nu sätter vi oss några minuter och dricker vatten och pustar lite, sen får ni hoppa vidare. Natalie var inte bara rosig om kinderna utan liksom flammig i huden med röda fläckar och nästintill vita fläckar, hon var riktigt utpumpad. Efter max 3 minuter var de igång igen men jag tror de sänkte tempot lite där, tog små korta pauser rätt ofta. Sista stunden såg jag på henne att hon inte riktigt orkade studsa på i samma takt så det passade bra att de liksom flackade från en matta till en annan och bort till "foam-pit" där man hoppar och landar på skumkuber (Natalie fick titta på, vi kan inte riskera att slita loss hud där). 

Kan man verkligen göra sånt här om man har svår EB?
Ja det är väldigt svårt att svara på, varje familj måste nog själva komma fram till svaret. 
Natalie har en bra period när det gäller fötterna och hon var pigg och frisk i veckan även om hon har några andra sår som gör ovanligt ont (infektioner på fingrar och armbåge som gör extra ont). Hon är väl vadderad på fötterna och hon är en van studsare, hon har även en hyfsad styrka i kroppen och lite kondis trots sjukdomen. Allt detta gjorde att jag trodde att hon skulle klara det.

Sen är det faktiskt väldigt bra regler på AirHop och det står personal runt mattorna och övervakar. Barnen får tydliga instruktioner innan och man håller säkerheten hög på så sätt. Visst såg jag något barn som sprang lite och de minsta kommer ju hoppandes lite hur som helst ibland, men över lag såg det bra ut. 

Ibland måste man ge sjukdomen fingret och bara leva lite, göra lite "galna" grejer, våga chansa!
EB fick långfingret av oss igår och chansningen gick hem.
Natalie kommer leva på de minnena länge och om jag känner henne rätt kommer hon snart börja bearbeta mig för att få gå tillbaka... :)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kliande utslag och Verum Hälsofil

Att få löss när man har EB...

Stuckit flera blåsor i dag (foton på blåsor)