November

November är min månad, härligt! Här en selfie i köket på min födelsedag, 42 sköna år på nacken och det enda som stör mig med det är att kroppen känns annorlunda nuförtiden. Det är stela och onda axlar, nära till nackspärr och annan skit - man måste tänka sig för! Jag krattade hela grusvägen här utanför huset för en månad sen och dagen efter började nacken krångla. Ytterligare ett dygn och nackspärren var ett faktum. Jag har i alla fall varit duktig och kontaktat företagshälsovården för att få ordning på mina stela axlar. Jag tror att 11 år relativt stillasittande på kontor börjar visa sig i axlarna, nu är det på en nivå där jag vaknar av smärtan på nätterna och så kan man ju inte ha det.

Glasstårta mitt på kalla hösten och det var faktiskt lika gott som på vår/sommar.

Hugo hoppade till sig en fin andra plats på senaste tävlingen i Friidrottens hus, nytt pers i höjdhoppet lyder 1,56. Det är härligt att se honom träna och tävla utan smärta, äntligen! Han har slitit med ömmande hälar och knän (schlatter) i 1,5-2år och det är tufft när man vill så mycket i sin sport. Hugo älskar att träna och tävla, är ihärdig och ambitiös. Han har lyckats hålla moralen hög i sin träning, alltid deltagit och gjort det han kan samt kört extra övningar för att stabilisera och stärka. Han har även fokuserat på nya grenar som sliter mindre på de känsliga områdena (stav och kula t.ex.) Vi håller tummarna så blodet stannar i händerna för att tiden med smärtor är över, han förtjänar verkligen att få träna utan störningsmoment och utvecklas.

Läktarmys när Hugo tävlade.

Det är inget bra alls att få en stor tavla i huvudet, inte för någon, men särskilt inte när man har EB. Den föll under pågående kuddkrig, en himla dum olyckshändelse. Tur att det inte blev värre ändå. Ovan ögonbrynet var det för söndertrasat plus att det är många hårstrån där, då går det inte att lägga tillbaka någon hud för den fäster inte (det blir luft pga hårstråna). Under ögat fick jag dock tag i lite hud på kindbenet och petade den försiktigt uppåt så den fäste. Det är en väldigt smärtsam procedur och Natalie vill helst inte göra det alls. Dock vet hon att såret läker snabbare och finare om huden läggs tillbaka så oftast låter hon mig göra det ändå. Jag petar med mina naglar eller en pincett. Om huden är hyfsat intakt och bara korvat ihop sig så går det bra, om om den är söndertrasad så går det inte riktigt att få tag i den.

Denna bild är tagen ett dygn senare, på kindbenet har huden på ungefär halva såret (området i mitten) fäst ordentligt och just där kommer det läka fint nästan utan ärrbildning. Resten kommer också läka bra, det är ytterst ovanligt att hon får infektioner eller följdproblem i ansiktet. Jag sätter inte på några förband eftersom de ändå bara ramlar av. Det verkar huden gilla, att få läka helt öppet, för det går normalt sett väldigt snabbt.

Det har skett fler olyckor på sistone, eller i alla fall en stor till. Det är nog en månad sedan nu när hon ramlade på skolgården. De lekte pantgömme på rasten och Natalie kom springandes på asfalten för att panta sig, snubblade och skrapade upp två rejäla sår (höft och strax nedanför armhålan). Det läkte också bra men hon har haft mycket klåda. Hennes friska hud som i vanliga fall inte är omlagd blir direkt prickig och kliar som sjutton när vi har den omlagd i ett par veckor. När huden sen är hel och egentligen inte behöver skyddas längre så kliar hon ofta sönder området så det blir nya sår på grund av att det kliar så enormt mycket. Klådan är ett gissel men hon klarade det rätt bra denna gång, det var på väg att bli en blåsa men det klarade sig med en rodnad som gick tillbaka.