Jag ska operera mig
Detta har inte ett dugg att göra med EB. :)
Av någon anledning så pratar inte kvinnor så mycket om de så kallade kvinnliga besvär de råkar ut för och det tycker jag är väldigt synd så därför vill jag dela med mig. Kanske har någon som läser detta liknande problem? Jag hoppas att det kan hjälpa någon.
Jag har nedräkning, på torsdag är det dags för operation. Förhoppningen är att jag efter den ska få känna mig helt normal oavsett tidpunkt i månaden. Läkaren ska skära bort och bränna bort slemhinnorna i livmodern så de inte kommer tillbaka igen. Efter det är det olämpligt/farligt att bli gravid så jag kommer samtidigt sterilisera mig. Jag hade inte hört talas om behandlingsmetoden förut, att bränna bort slemhinnan. När jag googlar och läser vad folk skriver så hittar jag historier där vårdcentralen inte alls kände till den, där till och med barnmorskor och andra som kanske borde hört talas om den inte har gjort det.
Några har frågat om det känns läskigt eller om jag tvekar. Inte en sekund kan jag lova! Det senaste året har varit ett h-vete. Att aldrig kunna slappna av och lita på att de skydden jag har ska räcka just de där värsta dagarna i månaden. Jag blöder helt orimliga mängder. De värsta dagarna går jag på helspänn och vet inte när olycka ska hända. Ibland händer det en morgon, jag reser mig ur sängen och det är som om någon drar ur proppen. På bara sekunder så forsar det ut en stor mängd och det finns inga skydd i världen som stoppar för det, inte ens om jag har dubbla. Det blir till att moppa golvet och ta en dusch i stället... Eller så händer det på jobbet som det gjorde en gång. När jag ätit upp min lunch och reser mig för att ställa brickan i stället så känner jag hur det kommer. Jäklar. Stapplar mot toaletten och hoppas på det bästa. Har jag blod ner till knäna? Måste jag åka hem från jobbet? Vad ska jag säga till chefen? Vad ska jag lägga i sätet på bilen så jag inte förstör det? Man hinner tänka mycket på de sekundrarna. Det klarade sig den gången men det var på millimetern och det var tur att toaletten fanns bara några steg bort.
Jag har alltid varit en storblödare men det har trappats upp och under det senaste året blivit helt omöjligt att leva med. Jag går på receptbelagda tabletter mot smärtan, äter andra tabletter för att hejda blödningen och jag kämpar med olika typer av skydd för att hitta något som både stoppar för mängden och gör att jag känner mig bekväm. När jag så snubblade över metoden med att bränna bort slemhinnan i en tråd på facebook så kände jag direkt att jag hittat rätt.
Önska mig lycka till! Jag hoppas på en snabb återhämtning så inte hela semestern blir en enda lång sjukskrivning. Man brukar vara på benen på omkring en vecka sa läkaren och jag hoppas, hoppas att det stämmer.
Jag ser fram emot att slippa oroa mig för förstörda madrasser och fläckade kläder. Jag ser fram emot att inte se mig om när jag reser mig upp, en snabb koll på stolen jag satt på så det inte är en blodfläck där. Jag ser fram emot att inte blöda halva tiden av mitt liv. Två veckor elände, två veckor hyfsat normalt. För vi får ju inte glömma ägglossning och pms... Har jag en bra vecka per månad tro? Det ska bli ändring nu. Äntligen!
Av någon anledning så pratar inte kvinnor så mycket om de så kallade kvinnliga besvär de råkar ut för och det tycker jag är väldigt synd så därför vill jag dela med mig. Kanske har någon som läser detta liknande problem? Jag hoppas att det kan hjälpa någon.
Jag har nedräkning, på torsdag är det dags för operation. Förhoppningen är att jag efter den ska få känna mig helt normal oavsett tidpunkt i månaden. Läkaren ska skära bort och bränna bort slemhinnorna i livmodern så de inte kommer tillbaka igen. Efter det är det olämpligt/farligt att bli gravid så jag kommer samtidigt sterilisera mig. Jag hade inte hört talas om behandlingsmetoden förut, att bränna bort slemhinnan. När jag googlar och läser vad folk skriver så hittar jag historier där vårdcentralen inte alls kände till den, där till och med barnmorskor och andra som kanske borde hört talas om den inte har gjort det.
Några har frågat om det känns läskigt eller om jag tvekar. Inte en sekund kan jag lova! Det senaste året har varit ett h-vete. Att aldrig kunna slappna av och lita på att de skydden jag har ska räcka just de där värsta dagarna i månaden. Jag blöder helt orimliga mängder. De värsta dagarna går jag på helspänn och vet inte när olycka ska hända. Ibland händer det en morgon, jag reser mig ur sängen och det är som om någon drar ur proppen. På bara sekunder så forsar det ut en stor mängd och det finns inga skydd i världen som stoppar för det, inte ens om jag har dubbla. Det blir till att moppa golvet och ta en dusch i stället... Eller så händer det på jobbet som det gjorde en gång. När jag ätit upp min lunch och reser mig för att ställa brickan i stället så känner jag hur det kommer. Jäklar. Stapplar mot toaletten och hoppas på det bästa. Har jag blod ner till knäna? Måste jag åka hem från jobbet? Vad ska jag säga till chefen? Vad ska jag lägga i sätet på bilen så jag inte förstör det? Man hinner tänka mycket på de sekundrarna. Det klarade sig den gången men det var på millimetern och det var tur att toaletten fanns bara några steg bort.
Jag har alltid varit en storblödare men det har trappats upp och under det senaste året blivit helt omöjligt att leva med. Jag går på receptbelagda tabletter mot smärtan, äter andra tabletter för att hejda blödningen och jag kämpar med olika typer av skydd för att hitta något som både stoppar för mängden och gör att jag känner mig bekväm. När jag så snubblade över metoden med att bränna bort slemhinnan i en tråd på facebook så kände jag direkt att jag hittat rätt.
Önska mig lycka till! Jag hoppas på en snabb återhämtning så inte hela semestern blir en enda lång sjukskrivning. Man brukar vara på benen på omkring en vecka sa läkaren och jag hoppas, hoppas att det stämmer.
Jag ser fram emot att slippa oroa mig för förstörda madrasser och fläckade kläder. Jag ser fram emot att inte se mig om när jag reser mig upp, en snabb koll på stolen jag satt på så det inte är en blodfläck där. Jag ser fram emot att inte blöda halva tiden av mitt liv. Två veckor elände, två veckor hyfsat normalt. För vi får ju inte glömma ägglossning och pms... Har jag en bra vecka per månad tro? Det ska bli ändring nu. Äntligen!
Kommentarer
När jag var 40 opererade jag bort livmodern och äggledarna av samma anledning som du. Då var jag med i en undersökning/test hur det var att ta bort hela härligheten genom titthålsmetoden. Det funkade skitbra! Har inte ångrat mig en sekund.
Hoppas den metoden du får funkar lika bra, då tror jag att du också komma att tycka att det är det bästa du gjort.
Men... Hormonrubbningarna/pms-humöret får du dras med i fortsättningen också xD
Kramen <3
Förstår oron när man blöder så mkt och har rejäla smärtor vid mens. Det är ingen som har tagit upp endometrios med dig? Tänkte eftersom två symtom är just extrem menssmärta och rikliga blödningar.
Förstår iallafall att du vill göra denna operationen eftersom du har så jobbigt. Känner du att de är rätt, då är det rätt.
Hoppas du inte behöver vänta så länge till nästa operation.
Önskar dig och din familj en bra sommar!
/Emma
Jag har mått illa av den blodstoppande medicinen, känt mig åksjuk, så det är inte optimalt. Jag gissar också att det ger mer smärtor ifall blodet koagulerar snabbare, det gör ju ondare när det ska ut, men jag vet inte säkert om det är så.
Jag har läst om endometrios så jag känner till det och hoppas att det inte är vad jag har för det verkar gräsligt. Jag vet inte om det är via titthål operationen görs, jag har bara antagit att det inte är det eftersom man ska föra in ett instrument för att bränna bort slemhinnan och det tror jag görs via livmodertappen.
Tack för tipset om vetekudde, ska tänka på det när det är dax!
Hälsningar
Jenny
Neh, endometrios e inte kul o de e inte ngt man önskar sin värsta fiende, men de finns de som mår någorlunda okej trots endon. Jag e noga att tala om att de behöver inte vara så som jag har de, de finns lindriga varianter o de som inte har besvär alls. Många blir skrämda när jag nämner hur de e för mig, jag e ett svårt o hopplöst fall (som flera läkare dumt påpekat), jag e en av de som påverkats mkt o har hiskeliga smärtor som numera e kroniska o påverkar livet till fullo.
Tänkte nämna att ni har en fin blogg o jag tycker de e intressant att följa ert liv o om Nathalie o hennes sjukdom. Följde också Ellys o Hugos blogg i flera år, men där kom de ju sorgliga besked i våras. Tänker mkt på dem o har nu även skänkt lite pengar till eb-föreningen o köpt en fin fjärilsbrosch till deras minne.
Men som sagt, ha en bra sommar o lycka till med op när de blir dags!
/Emma