Dansade efter en fallolycka

Tisdag och dansdax, veckans lyckligaste dag! Natalie var full av energi idag, hade varit det hela dagen. Som vanligt en MiniMax i bilen och hon somnade till några minuter innan vi kom fram och sen var hon laddad till tusen, kanske något överladdad... Hon slet upp ytterdörren till danslokalen och sprang snabbt in och efter bara några steg i hög hastighet såg jag bakifrån att hon var ur balans. Jag kunde så klart inte göra ett dugg utan fick bara se henne stappla vidare framåt, framåt tills hon föll. Hon gled nästan en meter på det glatta golvet innan det tog stopp. 

Någon sekunds tystnad och jag hoppas självklart att hon haft änglavakt, att inget gått sönder eller om det gått sönder att det är minimalt. Sen grät hon högt en bra stund. Det är svårt att höra skillnad på gråten, att veta hur illa det är. Om hon har skalat av hud så hör jag skillnad, då är det en enormt laddad panik i gråten, det är att skala av hud som gör absolut ondast, det märks. Ingen avskalad hud denna gång, det visste jag i alla fall. Efter någon minuts tröstande frågade jag "Gick det bra? Kanske var det inte så farligt? Kanske blev du mest rädd?" men hon svarade stensäkert "Det har gått sönder, det gör jätteont här, här, här och här" och så pekade hon på båda knäna, ena handflatan och en tumme. 

Vi gick in i omklädningsrummet och jag var tvungen att åtminstone kolla hur ställena hon pekade ut såg ut så det inte var jätteblåsor som riskerar att växa. Tummen ville hon fixa först, den gjorde ondast. Den var nästan dubbelt så tjock, sprängfylld av blod längst ut. Jag fick sticka den både uppepå och på själva tumavtrycksytan. Det gjort jätteont att sticka den men vi fixade det ultrasnabbt och jag klippte till ett förband och satte på. Vänster handflata och handled var skadad, jag gluttade bara på förbandet som sitter där och konstaterade att ja det är trasigt men väldigt lite blod så det kan vara en timma eller två. Sen gluttade jag på båda knäna och det ena såg helt ut, det andra hade blåsa på halva ytan men inte heller den innehöll så mycket blod. Den kan vi fixa senare också. 

På med danskläderna, vatten i vattenflaskan, in och kör med orden "det går bra gumman, jag vet att tummen gör ont men den behöver du inte använda när du dansar". Hon lägger huvudet på sned med ett halvt irriterat, halvt roat ansiktsuttryck "Men mamma...!". Humor har hon så det fungerar att skoja i de flesta längen. Jag berättade för dansläraren att hon inte skulle hålla någon i handen idag under dansen för hon har ont i den och sen gick jag ut utanför. 

45 minuter senare kommer hon uthoppandes (hoppsansteg) med ett leende på läpparna, det gick jättebra meddelande hon glatt. "Vet du mamma, det här är min nya kompis Melissa". Underbara unge!!! Åt sidan med smärtan och bara kör. Jag är van att se henne göra precis så men ibland får jag påminna mig själv om hur tuff hon och alla andra med EB är, det är en enorm smärta som bara skjuts åt sidan för livet ska ju levas ändå. 

Efteråt dras hon mot de andra danssalarna som en magnet, här står hon helt i egna tankar och bara suger in alla rörelser, kläder, friyrer och allt annat. Efteråt när allt processats får man höra och se både det ena och andra. Hon härmar danssteg och pratar om hur hon också ska så där långt hår som en av tjejerna har. Ända ner till rumpan. "Då ska jag ha en fläta ända hit ner" säger hon med ett lyckligt leende och pekar på sin höft. Sen visar hon någon rörelse hon just sett. Andas och lev dans!

(Orkar inte korrekturläsa idag så du får leva med alla eventuella stavfel och konstiga formuleringar) :)))