Läkarbesök och middag ute

Idag stack jag och barnen in till stan efter jobbet för att gå till vårdcentralen och visa upp Natalies finger. Vi valde också att lista om oss dit eftersom vi tycker att de har så enormt bra service jämfört med andra vårdcentraler. Här i Partille har vi haft väldigt svårt att få tider när vi eller barnen är sjuka. Vid ett tillfälle hade Hugo falsk krupp och hans mediciner höll på att ta slut. Ett barn med påverkad andning borde prioriteras kan man tycka eller? "Vi har slut på akuttider idag, ni får testa att ringa i morgon bitti igen" fick vi till svar. Utan att gå in på detaljer kan jag berätta att Darko blev inte glad och det slutade med att han åkte dit och fick hjälp ändå mellan de andra inbokade patienterna... :)

Här kollar barnen på TV på Capio Vårdcentral inne i stan. Man kan boka tid via nätet och vi har aldrig varit med om att det inte finns några tider inom det närmsta dygnet. Vi tycker det väger tyngre än skillnaden i restid som kanske är 15 minuter samt att vi måste betala parkering i stan.

Jag öppnade Natalies förband på fingret och läkaren kikade lite kort. Jag kan säga att det fanns inga tvivel idag, det hade blivit ännu såsigare. Han frågade om jag använt Altargo-salva på Natalie någon gång. Vi har haft det liggandes på recept i väntan på att hon någon gång skulle behöva en kur på ett sår men när det nu hände så hade receptet gått ut. Men för att vara på den säkra sidan så blev det vanligt pencillin den här gången eftersom såret såg så illa ut. Nu håller vi tummarna för att det läker fint på hennes hand och att även knän och armbågar får sig en skjuts i rätt riktning. Jag har stora förhoppningar över att mitt jobb med såren ska bli lättare när den här kuren är över. Det var länge sen allt höll ihop bra.

När barnen får välja så blir det sushi till middag och det har mamma inte något emot! I bakgrunden syns en spårvagn och det nämner jag bara för att Hugo älskar spårvagnar. De dundrade förbi i en strid ström medan vi åt och Hugo frågade mig vad det stod på VARENDA EN. Siffrorna kan han läsa själv och första bokstaven i ändstationen hann han med också. Resten fick jag fylla på med. "6'an till Länsmansgården, 11'an till Saltholmen" osv satt jag och rabblade. Jag kände mig som det automatiska systemet på bussar eller spårvagnar som ropar ut hållplatsnamn, entonigt och trist... ;)

Väl hemma kunde vi konstatera att töandet har gått hårt åt snögubben, nu nuddar snart huvudet vid marken! Barnen tyckte så klart att det var jättekul! Detta måste vara den bästa och roligaste snögubbe jag någonsin byggt. Så mycket uppmärksamhet för sin sneda stil... :)