Så synd att jag hade rätt...

Idag har Natalie badat och det var värsta brottningsmatchen för att ens få in henne i badrummet. Sen var det extremt svårt att få av kläderna, hon brottades, skrek, bankade på mig, grinade och var allmänt hysterisk. När allt var av och hon sett att knäna inte är stora köttsår utan halvläkta så lugnade hon sig äntligen och jag kunde sätta ner henne utan skrik. Hon var rädd för att doppa handen med det större såret men jag mutade med klubba och det funkade, så slapp jag bråka och tvinga mer. Sen var det lek och stoj så länge att händer och fötter blev skrynkliga! Knasiga trotsiga lilla barn!

Omläggningen efter badet gick bra med ett undantag. Såret på handen har plötsligt spridit sig till halva långfingret. Under den stela ärriga huden var det fullt av var. Så synd att jag hade rätt men samtidigt skönt att jag har blick för det, det syns när det inte går som jag vill med läkprocessen och jag kan lita på min intuition. Jag har bokat tid på en vårdcentral i morgon eftersom Natalies hudläkare är på semester. Det ska bli intressant att se hur vårdcentralens läkare resonerar när han/hon ser såret. Ska det tas odling eller ser de att såret är fullt i var och skriver ut pencillin utan stor undersökning? Vi får se.

Har jag berättat att hon fick en dörr i ansiktet härom dagen? Hon ville in till badrummet där Hugo var och just när hon kom fram till dörren gick han ut... Pang och gallskrik och förlåt i en enda röra. Som tur var blev det bara ett smalt sår på 1,5-2cm på kindbenet. Jag har nog inte berättat att sist jag la om fötterna så fanns det en halvstor blåsa på utsidan på ena foten. Nytt ställe att kämpa med. Suck.

Hon blir verkligen inte bättre med tiden och det är väl precis vad man har att vänta med hennes diagnos. Sakta men säkert blir det fler sår och fler stela ärr och stelare rörelser. Vilken vidrig sjukdom detta är. Men vilken tur att vi har så bra omläggningsmaterial idag och Natta är en riktig fajter! Hon fixar nästan allt. Lilla gullfia. <3