Trillat igen

Så många gånger på en dag som vi går in och bryter leken när de har som roligast, det är så trist. De far omkring och skrattar och busar som stollar och om Natalie varit frisk så hade de stunderna givetvis varit de bästa, för hela familjen! "Härligt att de har så kul ihop!" Men i stället kommer vi som urtrista föräldrar och bryter allt så kallat bus eftersom det kan sluta med en olycka.

Idag sa jag säkert åt dem 3-4 gånger på förmiddagen att inte springa omkring så hysteriskt med ballongerna som är kvar sen kalaset. Det är en sådan lek som jag önskar att jag inte behövde avbryta för det är väl det mest naturliga i hela världen att barn springer och hoppar och sparkar och stojar med ballonger?!

Vid lunchtid började jag tappa upp ett bad till Natalie, vattnet skvalade och jag plockade fram det sista för den efterföljande omläggningen. Jag hörde inte riktigt vad de gjorde till en början men när de där gurglande skratten kom och jag hörde springande små fötter så stack jag ut huvudet för att hejda dem, ännu en gång. Det var för sent för just när jag vänder runt och tittar ut genom badrumsdörren så ser jag Natta stupa framåt rakt emot hennes dockvagn och hon hackar munnen i hjulet på vagnen.

Det hann flyga ett besviket "men va faaan" innan jag hunnit fram för att plocka upp henne och Hugo for in på sitt rum och stängde dörren med ett "förlåt Natta". När jag tröstat henne och hon lugnat sig så gick jag in till Hugo som vilset strövade runt i sitt rum och pillade på en sak i taget utan att egentligen göra något särskilt. Han blir helt förstörd när hon slår sig när de busar eftersom han känner sig så skyldig.

Jag satte mig på golvet och kramade honom och försökte förklara samma som jag präntat in i mitt eget huvud; det är inte ditt eller mitt eller Natalies fel att hon slår sig så illa, det är sjukdomens fel. Det visade sig att han inte var intill när hon ramlade, han såg hur hon snubblade på sig själv. Ändå sa han förlåt, lilla prinsen... Jag sa också att jag vet att det är svårt att hejda sig ibland men att han måste försöka komma ihåg att man inte får busa så hårt med henne. Det är inte lätt att ta det ansvaret när man är 6år men tyvärr måste han, det är så vi måste lära honom att tänka. Han är verkligen väldigt duktig med Natalie och jag tror att de senaste dagarnas spexande handlar mycket om att han fått vara hemma med oss nu när hon varit sjuk så han har inte fått så mycket stimulans som han är van vid med skola och fritids. Det spritter väl i kroppen på honom nu!

Hon fick en blodfylld stor blåsa på överläppen och den sträckte sig hela vägen via tandköttet ner till framtänderna. På underläppens insida fanns en mindre blåsa. Vi kramades och sen stack vi blåsorna och sen kramades vi lite till och efter det fick hon ta av sig och sätta sig i badet. Glad som en lärka plaskade hon och lekte med sina badleksaker! Tänk så snabbt det onda glöms bort, helt fantastiskt!