Blåsor i munnen

Jag har visst glömt publicera detta i flera dagar. Natalie har haft mycket bekymmer i sin mun den senaste veckan. Det är blåsor och sår om vartannat, vissa biter hon sönder själv och andra får jag sticka. De som uppkommer på tungan får vi oftast sticka och det är ibland lite trixigt, de är liksom sega att ta hål på. Hon klagade på att det gjorde ont underöverläppen och där är det ett sårområde. Tråkigt nog ser jag också att slemhinnan växer ihop lite i läkprocessen så att läppen fastnar lite längre ner i tandköttet än den ska. Klassiskt problem när man har dystrofisk EB. Jag lekte doktor, tog en kanyl och använde den vassa snedskurna spetsen till att skära loss lite. Hon rör inte en fena utan bara sitter där och frågar efter en stund "är du färdig mamma, har du stuckit den". Jag vet inte hur stor skillnad det gjorde men den lilla fliken som hade fastnat lite neråt mitt i såret sitter inte fast längre så jag tror det gjorde lite skillnad i alla fall. Jag måste skaffa mig en skalpell för det där var alldeles för komplicerat.

"Ta kort då mamma, ta kort" hojtar hon och sträcker ut tungan. När vi borstar tänderna sitter hon med axlarna högt och händerna lite utåt i en spänd ställning. "Aaaah, aaaah, aaaah" kommer med jämna mellanrum och det går nästan inte att borsta på några av tänderna. Överallt skrapar den supermjuka tandborsten emot tandköttet och river i såren. När jag tar ut den ur munnen är den rödfärgad. "Försök sitt stilla Natalie, jag måste borsta lite, annars får du hål i tänderna" hör jag mig själv säga och i nästa sekund tänker jag "vad är det jag kräver av henne egentligen?". Varje gång jag själv har en förkylningsblåsa eller ett sår i munnen så borstar jag intensivt över området som gör ont och tänker att så här känns det  för henne. Varje morgon och varje kväll, året runt.