Sällan blir det som man tänkt sig

Både Darko och jag har rätt mycket att göra på våra jobb för tillfället och vi skämtsamt sagt att barnen inte "får" bli sjuka. Dessutom hade vi kvällens FunkyKidz-uppvisning plus uppträdandet med Danny Saucedo att se fram emot. Ja jag säger HADE för det har ändrat sig. I morse vaknade fröken fräken med feber! Är det inte helt otroligt? Av alla årets dagar så får hon feber idag.

Det är tur att hon är så liten för hon förstår inte riktigt vad hon missar. Jag är lite ledsen för barnens skull, Hugo hade också sett fram emot att få titta på Danny. Det blir till att kolla upp Lisebergs sommarartister och se när deras favoriter kommer dit, hoppas på att både Eric Saade och Danny dyker upp där i år, då kan vi kanske titta på dem! Och Loreen förståss, henne får vi inte glömma. Eller som Natalie vrålar varje gång Euforia spelas "DET ÄR LOLEEEEEEN!".

Helgen fick planeras om. I kväll blir det mysbrallorna på, Enchiladas till middag och efter det lite Let's dance och soffmys. Gissningsvis så kommer både jag och Darko sitta med lite jobbgrejer lördag eller söndag. Jag och Natalie tog en snabb tur till mitt jobb i morse för att hämta hem lite som jag kan göra hemifrån så nästa vecka inte blir en katastrof. För övrigt blir det lugnt.

Har jag kommit ihåg att visa läsårets bilder från förskola och skola? Jag tror inte det va? Kolla in sötungarna... Jag är deras mamma så jag vet att jag är partisk men jag måste ändå få gotta mig i att jag har världens sötaste ungar!

Natalie hade tofsar den här dagen men de är vinklade bakåt så de syns inte. Det ser snarare ut som om hon har en prinsessan Leia-kringla på varje sida! Fin är hon i alla fall med håret uppsatt. :)

Snygg-Hugo har fått till ett rejält leende, det största hittills om man jämför med de tidigare årens förskolebilder. Världens sötaste kille och framför allt världens snällaste och goaste son och storebror!

När Natalie och jag åkte upp till skolan och hämtade Hugo så var det en flicka som kom fram till mig och sa "man får inte röra henne, eller hur?". Så jag satte mig på huk och förklarade att man får faktiskt visst klappa och jag visade att jag kramar henne och att jag brukar busa med henne också. Det viktiga är att man inte krockar med henne eller tar tag i hennes arm eller så för då får hon kanske ett sår. Flickan vågade sig på att först klappa henne på armen och sen på huvudet. Efter det gick hon över till att kommentera att hennes mössa hade en ficka som man kan stoppa saker i. Så var det utrett liksom. Barn är så härliga!

Jag hoppas att för varje barn på skolan som jag förklarar lite för så kommer de minnas det jag sagt. De kommer hjälpa till och tala om vad som är rätt och fel om snacket börjar gå när Natalie går på skolan. Det gäller att få så många som möjligt att förstå att det inte är något farligt eller konstigt, att man kan vara Natalies kompis utan att det är så himla komplicerat. Med alla bandage och skyddskläder så syns sjukdomen på långt håll. Jag hoppas dock att vi kan minska mängden skyddskläder när hon kommer upp i skolålder. Då kanske hon inte trillar och stollar sig så mycket längre. Som det är nu så är det lätt att leken stannar upp en liten stund när hon kommer, barnen tittar och funderar. Hugos klasskompisar har vant sig bra nu i alla fall, vi kommer ju dit varje dag.

Jag hoppas att hon kommer vara lika tuff som jag var när jag gick över skolgården på gymnasiet efter att ha parkerat min fina MC första dagen efter att ha tagit körkortet. Jag var dryga 16, hade ett tajt skinnställ, ryggsäcken med ombyte på ryggen. Redan när jag parkerade hojjen tittade några, den var fräck och inte så många körde MC. När jag klivit av hängde jag hjälmen på armen, drog fingrarna genom det långa håret och slängde till så det skulle se snyggt ut. Jag gick självsäkert över skolgården och försökte se oberörd ut. Alla slutade prata, slutade spela basket eller vad de höll på med. De stirrade på mig, de stirrade på den fräcka racer-hojjen och sen stirrade de på mig igen - allt var stilla som i ett vacuum. Fjärilarna dansade i min mage och jag visste inte om jag skulle le eller se allvarlig ut. In fort till handikapptoan för att byta om.

Visserligen tittade folk och viskade för att de var lite avundsjuka, för att det var coolt, så det är inte jämförbart på det sättet. Men jag kände mig inte så kaxig just då när jag rullade in på skolgården, jag var livrädd för att allt skulle vändas till ett totalt fiasko. Att cykeln skulle välta eller jag snubbla, skinnstället spricka rätt över baken eller något annat förödmjukande. Ändå gjorde jag det med rak rygg. Jag har alltid gått med rak rygg och skitit i glåpord och kommentarer. Vi har alltid varit familjen annorlunda med största "Villa Villerkulla"-huset, hästgård och 10 bilar parkerade utanför. Folk hade så enormt mycket vanföreställningar om oss. Ändå sträckte jag på mig och gick min egen väg, skit i dem, jag klarar mig ändå. Det är den tuffheten jag hoppas att Natalie också fått. Man kommer långt med lite jävlar-anamma.