148 steg upp med avslutande brant stege, inget som stoppade Natalie. Hon skulle bara upp!
Vi bestämde oss för att köra norr ut denna dag. En snabb titt i Sandvik där det var en liten söt hamn och en stor väderkvarn. Eftersom vi hade fler stopp planerade så körde vi vidare rätt snabbt, ville bara se hur det såg ut där. Vid Byarum finns det raukar och de skulle vi se tänkte vi. Det är bara att köra mot Byarum och sedan följa skyltarna. Okej. Vi kom till Byarum, såg en skylt vänster och följde den, körde sakta utmed kusten och letade efter fler skyltar men vi såg inte några. Vi började ana att vi kört för långt så vi stannade till och tittade på ett ställe där det fanns enormt mycket platta små stenar som lockar till byggen. Det fanns massor med små och stora byggen och barnen ville självklart bygga också.
 |
| Hugos alldeles egna skapelse, bra jobbat! |
 |
| Natalie försökte sig på att bygga själv men fick aldrig till det riktigt, sällan mer än 5-6 stenar i höjd så hon blev jättebesviken att Hugos var så stor och fin. Det är inte lätt att förstå det där att man är hälften så gammal som brorsan när man vill vara lika bra på allt som han är. Tårarna flödade... Jag hjälpte henne igång, Hugo hjälpte till och snart hade vi byggt ett stort fint torn till henne också. Lycklig igen! :) |
 |
| Jag, barnen, raukar och havet - en mysig bild tycker jag! |
 |
| Vid Ölands norra spets fanns det ännu fler byggen och här var det ingen tvekan, barnen bara stegade ut och började bygga. Nöjda och glada och i sina egna tankar byggde de i en kvar eller så. |
 |
| Det såg ut som ryggen på en igelkott där i området, små stenhögar överallt. Charmigt! |
 |
| Långe Erik i motljus. Dagen innan var Natalie så enormt besviken över att inte få gå upp i Långe Jan så jag fick lova henne att hon skulle få gå upp i denna om den var mindre. Den var mindre så det var bara att hålla det löftet. |
 |
| 148 steg senare, lyckliga barn och då framför allt Natalie! Hon var så stolt över sin prestation! |
 |
| Den sista biten bestod av en rejält brant stege med 14 steg eller något sådant. Det var helt ok att klättra upp för den, Hugo först, Natalie efter och jag tätt intill. Ett steg i taget, ta det lugnt... Men ner! Jag sa till Natta att hon var tvungen att hålla i sig som en apunge (ett uttryck vi använder här hemma när hon slår benen om min midja och armarna om min hals hårt hårt) och sen fick jag klättra ner med henne så. Det gick bra. Trappan ner sedan gav samma känsla som en brandtrappa. Liten och snäv. Jag tog Natalie på höften och bar henne hela vägen ner. Inte en chans att hon fick gå ner för den för egen maskin. Vi tog oss ner i ett stycke! ;) |
Kommentarer