En i familjen kräks.......
När jag kom till förskolan för att hämta barnen idag så kom Natalies resurs precis bärandes på henne. Hon såg ut som en liten säck hängandes där i hennes famn och var vit i ansiktet, febrig. Vi packade in oss i bilen och åkte hemåt, några hundra meter från hemmet var vägen blockerad av två lastbilar, de höll på att asfaltera en liten fläck. Vi väntade, i säkert 10 minuter. Jag tittade på Natalie i backspegeln (vi har en sån babyspegel så man ser henne) och hon somnade nästan. "Går det bra Natalie? Vi är snart hemma." Hon svarade med en huvudskakning och sen kräktes hon......
Jag for ut ur bilen och gapade på de som asfalterade "Är ni inte klara snart? Jag har ett barn i bilen som kräks!!!" Ungefär så snabbt som man kan packa ihop en asfaltsbil och flytta på den mitt i arbetet fick de undan den och vi kunde köra hemåt. Jag fick en vinkning och några leenden när jag passerade. Jag vred upp på trottoaren och körde förbi med en hand i luften.
Det är alltid trist att ta rätt på nerspydda barn men jag får i bästa fall dubbelt, ofta trippelt, att ta reda på. Kläder, tubifastkläderna hon har under och bandagen över alla sår. Idag hade jag tur, jag behövde bara ta av de yttersta två lagren och byta ett enda bandage. Darko fick ta rätt på bilen när han kom hem.
I eftermiddag har hon legat utslagen i soffan och ömsom sovit ömsom tittat på barnprogram och film. En hel del vatten har slunkit ner och en halv flaska välling innan det var dags för sängen. Håll en tumme för att vi slipper spyor mitt i natten och att Natalie slipper mer påfrestningar i sin sköra hals!!!
Den välbekanta signalen hördes, Darko och jag tittade på varandra och nickade! "Kom igen Hugo, vi springer!" Han sprang som ett skinn!
Lycka!
Jag for ut ur bilen och gapade på de som asfalterade "Är ni inte klara snart? Jag har ett barn i bilen som kräks!!!" Ungefär så snabbt som man kan packa ihop en asfaltsbil och flytta på den mitt i arbetet fick de undan den och vi kunde köra hemåt. Jag fick en vinkning och några leenden när jag passerade. Jag vred upp på trottoaren och körde förbi med en hand i luften.
Det är alltid trist att ta rätt på nerspydda barn men jag får i bästa fall dubbelt, ofta trippelt, att ta reda på. Kläder, tubifastkläderna hon har under och bandagen över alla sår. Idag hade jag tur, jag behövde bara ta av de yttersta två lagren och byta ett enda bandage. Darko fick ta rätt på bilen när han kom hem.
I eftermiddag har hon legat utslagen i soffan och ömsom sovit ömsom tittat på barnprogram och film. En hel del vatten har slunkit ner och en halv flaska välling innan det var dags för sängen. Håll en tumme för att vi slipper spyor mitt i natten och att Natalie slipper mer påfrestningar i sin sköra hals!!!
Den välbekanta signalen hördes, Darko och jag tittade på varandra och nickade! "Kom igen Hugo, vi springer!" Han sprang som ett skinn!
Lycka! 
Kommentarer