Minsta möjliga motstånd
Idag råkade jag på en motgång som fick mig ur balans, det blev verkligen inte som jag tänkt mig och problemet skulle påverka alldeles för mycket. Nu verkar det ha löst sig men kvar finns känslan av att inget får gå fel i min värld.
När man ligger på gränsen i tålamod och ork, balanserar mellan att orka eller inte orka, så får inget gå fel. Om något ändå går fel, och det gör det ibland, så rasar allt. Plötsligt känns det som att inget fungerar, allt går åt skogen, hur jag än gör så blir det fel, hur mycket jag än försöker tänka på allt så missar jag något.
Många frågar hur man orkar med en vardag med svår sjukdom och svaret är att man orkar nästan hur mycket som helst. Så länge de viktigaste grundläggande behoven tillgodoses och det som ger en stabil vardag fungerar. Om något av detta slutar fungera eller går väldigt fel så orkar man inte. Då brister det och tårarna rinner. Då har man trillat över på fel sida av självbilden och självkänslan.
Lösningen är att stanna upp, tänka igenom problemet och försöka lösa det. Jag tror jag lyckades med det idag och då blir läget lugnt igen. Andas ut. Till nästa gång.
När man ligger på gränsen i tålamod och ork, balanserar mellan att orka eller inte orka, så får inget gå fel. Om något ändå går fel, och det gör det ibland, så rasar allt. Plötsligt känns det som att inget fungerar, allt går åt skogen, hur jag än gör så blir det fel, hur mycket jag än försöker tänka på allt så missar jag något.
Många frågar hur man orkar med en vardag med svår sjukdom och svaret är att man orkar nästan hur mycket som helst. Så länge de viktigaste grundläggande behoven tillgodoses och det som ger en stabil vardag fungerar. Om något av detta slutar fungera eller går väldigt fel så orkar man inte. Då brister det och tårarna rinner. Då har man trillat över på fel sida av självbilden och självkänslan.
Lösningen är att stanna upp, tänka igenom problemet och försöka lösa det. Jag tror jag lyckades med det idag och då blir läget lugnt igen. Andas ut. Till nästa gång.
Kommentarer